Ingen dag är den andre lik.

Min tanke är att, om jag lägger undan mitt andra täcke som liksom symboliserar Mikaels närvaro här i sängen. Vanan att inte sova själv. Väntan på att någon lägger sig under det... Tror ni då, att man rent psykiskt har lättare att vänja sig av med känslan? Väntan. Att känslan av ensamhet inte blir lika stor? Jag tänker att alla knep är värda ett försök.

Idag hade vi fullt ös på jobbet och jag bröt ihop. Kul! "Hej gråtande bartendern", nej, det var Inge kul. Min dag har alltså inte varit fylld av det där lyckoruset som min kropp var fylld av igår... - ja, det går undan i svängarna!! Men Kan hända att jag har de finaste kollegorna som är så omtänksamma och goa! Efter några rena, nya kalla andetag bakom husknuten så var man ju så gott som "back on drack".

Klockan är halv fyra på morgonen och jag kom nyss hem från jobbet! Man är för trött för att ens kunna varva ner liksom... Ögonen kollar i kors, hjärnan försöker framkalla någon slags migränattack men kroppen vill som inte slappna av och somna in. Känner ni traumat? Fajten som pågår i kroppen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0