Jun. 30, 2013

Jag bara undrar....


Sluta dröm om det ljuva livet, du kommer aldrig vara med om det.

Dom där gånger då man bara vill fly dit man känner gemenskap och uppskattning. Hur man kan känna sig så fruktansvärt vilsen i en liten by. Då det gör ont i magen och det bränner i ögonen. Hjärtat slår så ojämnt att det ibland känns som att det ska hoppa ut ut bröstet . Då man inte har en aning om hur man avbryter tankar eller hur man ska bete sig, mot sig själv eller andra. Hur man vill ropa så högt på hjälp och kärlek. Hur man dömer sig själv för att sitta ensam hemma, få panik och tycka synd om sig själv. Hur patetiska man är. Är det synd om mig av någon anledning så äre fan därför.


Jun. 05, 2013


Jun. 03, 2013

Tänka sig va. Att jag har hittat hit igen.. Tror ni att det är något positivt eller negativt? Jag skulle kunna säga att det är något positivt i mitt negativa. Och då får man se det som bra. ibland behöver jag skriva av mig, speciellt när jag inte har råd med en terapeut. Och att kunna göra det på ett offentligt ställe underlättar! Konstigt va? Alla skriver om sina underbara och fantastiska liv på offentliga sidor... Jag skulle kunna säga att mina offentliga sidor består av svart, Svart och lite ljus av det finaste jag har, vänner och familj! Är det inte konstig att jag inte låter det ljuset få ta mer plats av mitt liv va? Jo. Verkligen. Det är väldigt egoistiskt kan man tycka. Men när jag får kontroll över mitt psyke ska jag låta ljuset skina, som aldrig förr och leva på det! Men... Dit har jag inte kommit än.

Egentligen skulle jag endast vilja skriva om vidriga tankar och känslor som åker omkring i min kropp! Men det enda jag vill ha sagt egentligen är, börja aldrig bekräfta dig själv med negativa tankar! Om det är något du är "missnöjd" med en dag, unna dig det istället och tänk att på att inte göra om det igen bara. För dom där tankarna där du säger "du är vidrig", "du är sämst", "du är ful", "du är oduglig", "jag hatar dig", "dö ditt vider", "tänk om du ändå vara kunde göra nått bra, hur svårt kan det va?", "du lyckades inte den här gången heller"... När du säger det till dig själv i spegeln, då är det kört och en jävla väg och kamp att sluta. Då slutar det med att du säger det jämt och inte bara när du råkar se dig själv i spegeln. Jag ångrar att jag började, eller.. Jag ångrar att jag började tro på mig själv. Tänk dig ett barn på en skolgård, ett barn som får höra glåpord, ta emot slag och vill springa och gömma sig. Varje dag.
- då har ni hittat mig och mitt liv med mig själv. För det är precis vad jag gör, trakasserar och mobbar mig själv. Då förstår ni varför livet känns svart va?


RSS 2.0