Sluta dröm om det ljuva livet, du kommer aldrig vara med om det.

Dom där gånger då man bara vill fly dit man känner gemenskap och uppskattning. Hur man kan känna sig så fruktansvärt vilsen i en liten by. Då det gör ont i magen och det bränner i ögonen. Hjärtat slår så ojämnt att det ibland känns som att det ska hoppa ut ut bröstet . Då man inte har en aning om hur man avbryter tankar eller hur man ska bete sig, mot sig själv eller andra. Hur man vill ropa så högt på hjälp och kärlek. Hur man dömer sig själv för att sitta ensam hemma, få panik och tycka synd om sig själv. Hur patetiska man är. Är det synd om mig av någon anledning så äre fan därför.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0